msilverplats

Catwalk of Eurostable. Min första häst som vi köpte den 16 april 2008. Okänd härstamning.

Catwalk köpte vi över film via kontakter då jag inte kunde ta ledigt och åka ner till Jönköping med mamma och pappa och kolla på henne. Tjurig som jag var lät jag inte heller mamma och pappa åka då jag ansåg att det var så orättvist. När hon sedn kommer upp och vi gtar ut henne ur transporten var det ingenting som vi trodde efter att vi hade sett videorna. Hon var så mager att man kunde se revbenen, hennes hals var så tunn och hon hade en riktig underhals. Hon såg ärligt ut som en hjort lite. Hon var också mindre än dom sagt att hon var. Ca 4-5 cm lägre. Då vi var nybörjare inom allt med hästhandel förstod vi inte riktit hur vi skulle göra med vet. besiktingarna utan vi litade på försäljaren. Vem kan ljuga om en häst skador?
När vi red henne gick hon inte heller som vi hade tänkt oss. Hon höll huvudet hög och tog väldigt korta steg, vi tänkte att det kommer bli bättre med tiden. Tiden gick och vi blev förälskade i henne. Efter 6 månader säger en ridinstruktör till oss att vi borde kolla upp hennes bakben vilket vi snabbt gjorde. Det visar sig att hon har en utläkt spatt skada i höger has. Veterinären säger att den här skadan har hon haft sen hon var en unghäst, hon var nu 14 år. Vi gjorde en behandling på henne vilket gjorde att hon utan problem skulle fungera som ridhäst igen så länge som hon höll igång dagligen. Veterinären ber sedan om att få kolla igenom hennes framben vilket vi inte förstod varför. Det visar sig att hon hade grad 4 smärtor i båda frambenen, max var 5.
Vi hade aldrig lagt märke till det då hon var lika halt på båda benen och hon hade aldrig försökt visa det på andra sätt som att stanna före hinder eller annat. Hon var alltid lika positiv.
Vi börjar då ytterligare en behandling på henne. Eftersom att det inte verkade bli bättre så röntgade vi frambenen och det visar sig då att det vuxit extra brosk på hennes fram kotor. Hon hade alltså pålagringar som hakade fast när hon böjde kotorna.
Vi försökte hur som helst att få henne frisk för vi ville inte skicka tillbakat henne till någon som mest troligt bara skulle sälja henne vidare. Efter 9 månader så hade hennes smärta sjunkit till 1,5 och 0,5 grader. Hon hade alltså kronisk inflammation i kotorna. Vi gjorde ett sista försök att få behålla henne genom att bedöva ena frambenet för att se om hon verkligen hade ont i benen. Hon haltade nu på det benet som inte var bedövat, varje steg hon tog.
Den 6 januari 2010 fick hon sitt avslut. Det var någonting av det jobbigaste jag varit med om. Att borsta henne, täcka henne, lasta henne, lasta ur, föra in henne i stallet där hon kulle avlivas, säga farväl och veta att jag kommer aldrig mer se henne. Under hela den dagen så lät jag bli att gråta då jag inte ville att hon skulle märka att jag var ledsen. Jag lät henne tro att det var tävling på G och att det var därför hon lastades.
Innan vi for så såg jag till att hon fick sova utan grimma men med sitt fina, vinröda fleece täcke. När jag satte mig i bilen och fick samtalet att "allt har gått bra. Det gick fort och utan problem" så bröt jag ihop och paniken kom. Sen har jag aldrig haft så dåligt samvete förr över någonting. Hur kunde jag bara lämna henne där för att dö? Jag visste ju ändå att det var det rättvisaste man kunde ha gjort. Hon skulle ändå inte ha kunnat vara en häst annars. Hon hade aldrig kunnat stå utan att känna smärta.

Hon är saknad.
Datumet på bilden stämmer självklart inte. Det var iallafall vår första vinst tillsammans.