msilverplats

Har tänkt ganska mycket på allt som kan hända. Både gott och ont.

Har ägt Gavina i snart fyra år och under de fyra åren har boxvila och rehabilitering varit den största delen av vår tid tillsammans. Började med tänder som skulle dras, sen satte jag igång henne igen. Strax efter kom en hasskada som resulterade i nio månader på box. När jag väl fick igång henne igen, två svängar av bihåleinflammation. När det var över, en sväld sena. Och till slut, allergi.. Dessa är våra dalar, våra nedgångar.

 

Men allt dåligt kommer väl med någonting gott också? Och det har det gjort.

Tog tag i saken och kände att nej, jag kan inte gräva ner mig i all otur, jag måste se till och satsa nu när hon är frisk och kry. Ringde en kontakt i Söderhamn, en ryttare som tävlar 150 hoppning, kommit med i VM och har lång erfarenhet av hästar. Packade mina saker och åkte ner med hästen i fem veckor. Fem veckor som gett mig mer i livet än någonting annat. Åkte ner som en otränad ryttare som var rädd för hinder högre än 1 m. Var rädd för att rida mot hinder. Vågade inte rida framåt så att "hovarna smattrade". Hade en häst som knappt gick att ställa igenom, gick inte att samla, hade en lång och låg form och en kantig galopp.

 

Nu har jag en kondition som heter duga, en vilja att rida och hoppa. Tävlat min första 110, ska starta 120 i februari. Tränar på 140 och vill bara uppåt.

Har en häst som är hur följsam som helst, en fin galopp, kan samla sig och ger allt hon kan i hoppningen. Nog har vi vårt att göra fortfarande, galoppombyten måste förbättras och hon måste bygga lite mer muskler, men även om vi har en dålig dag kan det inte jämföra sig med de bra dagar vi hade förra vintern. 

 

Vill bara ha fler hästar, mer tid i stallet och mer tid på hästryggen samt mer tid i stallet som instruktör. Hästvärlden är det bästa som finns just nu. Skulle aldrig byta det mot något i denna värld.

 

 

 

 

140 cm